Blir så jävla less. När man har planerat någonting och man är ganska nöjd med det och förväntansfull, blir det inte som man har tänkt sig.ens förhoppningar bara krossas. Såhär blir det varje gång jag längtar efter något.

Så kag fick nog. Jag tänker inte sitta hemma och vänta på att han kan ses. Jag drog in till stan och gav honom ett val. Jag sa att han gärna kunde komma men att jag har annat för mg än att vänta på honom. Jag tror inte att han kommer för han valde henne framför mig. På våran dag. Jag pallar inte med våran relation längre, får bara ut negativitet.

Jag fick det största damputbrottet på länge. Jag hade en konversation med pappa och så tyckte jag att de vuxna var mycket egoistiska. Men grejen var den att det spelade egentligen inte jättestor roll för mig. Det var bara den lilla droppen som behövdes för att bägaren skulle rinna över.

Allting har blivit så mycket nu, och jag vet inte riktigt vad som är felet. Är det bara att det har blivit för mycket? Med situationerna hemma, skilsmässan, skolan, utanförskapet, ensamheten, ätstörningarna, skälvskadebeteendet, depressionerna, stressen, självhatet, ångesten, paniken eller är det bara jag som är ur balans? Jag har mått dåligt i snart sex år. Jag började vara nere i tioårsåldern, och det har aldrig släppt. Mina föräldrar, kuratorer, läkare, psykologer osv har aldrig tagit min psykiska ohälsa på allvar. De har bara trott att jag varit trotsig och lite ledsen. Fortfarande känns det inte som om någon tar det på allvar. Jag går just nu bara på bup, vilket fungerar hyfsat bra. Men de tar endast upp om hur lite jag äter. Jag ska dit idag och säga till dem att jag inte vill väga mig idag, för jag blir bara stressad av det. Jag vill prata om min psykiska ohälsa, för jag orkar inte med att må dåligt hela tiden mer. Nu får det vara nog.